Eva Berglund Bookz

När är ett problem ett problem?

Den som känner mig vet att jag är ett fans till Dorothy Bishop som är klok och en av våra viktigaste forskare inom barnspråksforskningen.

Den som känner mig vet dessutom att jag forskat om språkscreening och dessutom om språkutveckling hos typiskt utvecklade barn och hos barn med Down syndrom.

Den som vet det undrar kanske hur jag ser på screening och bedömning?

Det som framgick i vår forskning (Mårten Erikssons och min) var att om man ser ordförrådsutveckling som ett mått på språkutveckling så råder det en enorm spridning mellan barn när det gäller hur fort ordförrådsutvecklingen går hos olika barn.

När är det för sakta då? Ja, Ordförrådsutvecklingen är en normalfördelning och man kan ju därför säga att de lägsta percentilerna är sena. Problematiskt blir det framförallt när det visar sig att barn som ligger i de lägsta percentilerna vid ett visst tillfälle tenderar att ligga kvar där.

Ordförrådsutveckling fungerar dessutom som läsinlärning och det betyder att om man får igång utvecklingen och börjar tala tidigt så fungerar detta självförstärkande genom att man kan ord så får man möjlighet att lära sig ännu fler ord. Matteuseffekten brukar det kallas när det gäller läsning.

I den studie som Mårten, jag och Monica Westerlund gjorde när det gäller språkscreening vid 18 månader visade det sig att det var svårt att utifrån ordförrådsmätningar vid denna tidpunkt kunna predicera vilka barn som skulle fortsätta att ha språksvårigheter vid 3 års ålder. Förmodligen kan man screena med avsevärt bättre säkerhet vid 2 års ålder.

Detta beror på att det fortfarande vid 1 1/2 år är många barn som är lite sena i starten men som kommer att spurta ikapp sina snabbare kamrater, men bland dessa barn döljer sig också barn som kommer att få kvarstående svårigheter. Att skilja på dessa grupper låter sig inte så lätt göras vid 18 månaders ålder.

Man kan också fundera på hur man ska definiera barn med språksvårigheter? Det finns förstås många kliniska förslag, men en sak är säker, att eftersom språkutvecklingen i allmänhet är så varierad bland barn får man inte ha FÖR stränga kriterier (ex. ha kriterier som identifierar grupper så stora som 20% jfr Dorothy Bishop) för då kommer det inte att finnas minsta ekonomiska eller praktiska möjlighet att hjälpa barnen ifråga.

En annan sak som man måste tänka på är att ha normdata som är baserat på barnens ålder i månader. Annars kommer barn som är födda sent på året att i överdrivet stor omfattning identifieras som försenade (se Dorothy’s utmärkta artikel om dessa frågor).

Den uppmärksamme läsaren märker genast att min uppfattning om “normalitet” och “språksvårigheter” inte handlar om att barn skulle vara radikalt annorlunda än andra utan att de skiljer sig i grad snarare än i art.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail